Elvis, höstlöv och Lindy hop!

Jepp! 2 veckor sedan jag skrev något senast! Undrar om någon forfarande följer denna blogg??

Har haft en del resande de sista veckorna. Var ner till anrika Kyoto som är känd för alla sina vackra tempel och shrines. Det utnyttjade jag genom att tillbringa 2 dygn inomhus i en verkstad, under en lastbil (inte bitter, jag inte!).

Fuji-san lyser vit av snö men är trots sin storlek svårfångad från Shinkansen i 300 km/h..

Livet här har väl på något vis börjat bli lite hemtamt.

Det känns normalt att lämna fram sedlar med bägge händerna då man handlar sin riskaka med okänt innehåll i (det står ju ifs på förpackningen -men på hiragana!), det känns helt normalt att det spelas en truddelutt på pendeltågsstationen som mest påminner om när man klarade en bana i "super-mario bros" och man reagerar knapp på japaner som knallar omkring med munskydd då de är förkylda eller att det tar minst 45 minuter att boka en flygbiljett. Det bara är så!

Igår var det första advent men den riktiga julkänslan vill väl inte riktigt infinna sig..

Japanerna har visserligen börjat pynta som galningar (har inga foton ännu!) så det blinkar både till höger och vänster i alla möjliga (och faktiskt även omöjliga) färger men det var ca 18 grader varmt i solen igår när jag var ut till Mitake och klättrade..

Det börjar bli lite kyligare, framförallt på kvällarna, men jag klarar mig fortfarande i princip alltid med kavaj.

Ikväll var jag ute och sprang i bara t-shirt (jaja.. träningsbyxor och skor med..). Jag körde lite efter "egen kompass" (det har ju gått fel förut) och hamnade i ett område som bara kryllade av porrklubbar!! Man undrar lite hur den kompassen var kalibrerad..!

Bättre att berätta hur veckorna varit, kanske!

Förra helgen drog jag och Marcus Berg (kallas bland Lindy-hopdansarna för Marcus 1 eftersom han var här först) iväg på en en riktig "swing-kväll" (inte swingers..) på en klubb på Tokyo-disneyland.

Julgran på Disneyland

Där var ungefär samma folk som jag träffade på förra eventet jag beskrev.

Bra ordnat var det och en riktigt go liten resturang med en skönt jazzband och ett bra dansgolv!

Lindy -japanese style!

Danserna här fungerar ungefär som i Sverige men man dansar bara en låt/dans. Det hade jag ingen aning om i början men man börjar ju förstå efter ett tag då brudarna tackar och går sin väg! Annars är det rätt så lika. Människorna reagerar dock lite annorlunda.. om tjejen du dansar med ser fruktansvärt glad ut och skrattar extremt mycket så dansar du troligen så obegripligt att hon inte har en aning om vad hon ska göra (empirisk erfarenhet..)!

Som utlänning (Gai-Jin) blir man väldigt varmt bemött. De tar väl hand om en och man känner sig snabbt som "en-i-gänget"! Kommer ni hit så får ni hänga med!

På Söndan knallade jag, Marcus och en Lindy-japanska, Momo, omkring i Yoyogi-park.

Parken var full med folk och vädret var kanon så ni kan ju få hänga med en sväng..

Yoyogi park är ganska ungdomlig (ja ja -jag är 36 år och räknas inte in i den kategorin, jag vet!)

Här dök ett litet pop-band upp. Köpte faktiskt deras skiva! Jag har dock inte riktigt lärt mig att lyssna på japanska, kvinnliga sångare. För mig låter de tyvärr som ett smurfband..

Här låg folk och sov och hade med sina hundar.

Men coolast av allt var ändå detta gäng med reserv-Elvisar!

De är ju så häftiga! Momo frågade en Elvis (han utom skjorta -troligen "ledar-Elvisen"..) om jag fick ta ett kort. Helt oväntat började han bröla rakt ut i luften och som i ett trollslag så kom alla Elvisar i närheten joggande och ställde upp på denna pose´! Så överdrivet -så mycket Tokyo!

Typiskt för Tokyo så blandas gammalt och nytt. Bara ett antal steg bort ligger Meiji-shrine som är mycket aktivt. Här sker traditionella giftermål och många åker hit för att be om lycka. På bilden står jag med min familj (glömde jag nämna det när jag ringde sist, mor??) !

Barnen blir ju ursinning gulliga. Som små dockor!!

I helgen blev det en del slappande på Lördag, Lindy hop på kvällen och klättring (bouldering)i Mitake på Söndan med ett par japanska vänner.

Måste bara skicka ett par goa bilder från området. Så vackert nu på hösten (eller är det kanske vinter.. svårt att säga!!).

Lite intressant blir det att klättra med två japaner som inte kan engelska.. Men det funkar!

Här ser ni den mycket populära leden "Ninja"som användes för att sätta den japanska klättergraderingen för bouldering. Ninja = 1 kyu!

Kön till Ninja var förstås lång. Alla vill ju testa. Och den var MYCKET tung!

Jo! Så livet börjar få ett mönster: Jobba-sova-dansa och klättra..! Borde nog hitta på något annat.. Andy har ju tipsat om att surfa och det finns fina ställen här men det är rätt så kallt nu..

Snart börjar ju skidsäsongen. Då får man väl åka upp mot Nagano och hyra några lagg! Och bara 3 veckor kvar till jul! Ska bli gott att komma hem till vänner och släkt. Ni är alla saknade!

Ha det gott!

/Macke

Lindy hop och karaokepremiär!

Dansfolk är sig lika överallt. Det bara är så!

I Lördagskväll var jag så pass ledig att jag laddade ryggan med danspjukks (mycket dammiga vid det här laget..) och drog iväg för att prova lite Lindy a' la' Japanese.

http://swing-gigolo.com/chocolate.html

För en gångs skull var det lätt att hitta. Lindymusiken kände man igen, lokalen var ganska liten men i alla fall dubbelt så hög som "Chicago" (!), dansen såg välbekant ut och faktiskt -bland alla japaner dök det upp två svenskar där, Marcus och Agnes! Agnes kände jag igen som en stuggranne från Ölandsveckan och Marcus har jag sett på Chicago! Behöver nog inte säga vilken sliten klyscha som dök upp i huvudet..!

Marcus och Agnes in action.

Nivån på många dansare var bländande och alla var mycket trevliga.

Fick, lite ofrivilligt, bli medelpunkt i en jam session då jag råkade vara den enda personen som fyllde år i November (iaf var jag den enda som vinkade och klev fram då frågan dök upp..)! Bara att sätta igång och dansa mitt i ringen! Lite exponerat (men du kan vara lugn, Linda -gjorde aldrig valsturen..!)!

Kvällen avslutades med en och annan öl på en mycket liten pub.

På Söndag gick rykten om en smått improviserad dans i Yoyogi park! Mötte upp de andra svennarna som då bara sovit ett par timmar (de gick på en annan, mycket större pub på lördagen..). Vi sökte metodiskt igenom parken och hittade ett dansant gäng japaner, snurrandes på en våt träbrygga till tonerna av I-pod Jazz och frasande, röda löv.

Halt var det, blött var det och I-podmusiken försvann något i bullret från ett gäng som dansade med kvastar i närheten (detta är sant!). Men j-vlar så kul!

Yoyogi-park är för övrigt en stor och mycket vacker park i Harajuku. Här härjar japanska ungdomar (tämligen lugnt ifs -på japanskt maner..), det är tung musik i luften och små event pågår överallt. Här ligger också två OS-arenor från 1964.

Regnet tilltog så vi packade ihop och knallade till Shibuya. Shibuya är riktigt urspårat! Fruktansvärt mycket folk! Här härjar också alla ungdomar (känns som om 36 års-krisen närmar sig..) -både utklädda och mer normalt klädda!

Så här kan en vägkorsning se ut i Shibuya..

Vi knallade dock till -en karaoke bar! Premiären -så kom den till slut!
Vi trängde ihop oss (ca 10 pers.) i ett litet rum. Öl bars in, gott småplock dök upp och sedan skulle det sjungas! Jag är en mycket medioker sångare men som tur är så är man visst aldrig ensam. Jag förstår kanske inte riktigt japanernas djupa passion för karaoke men visst var det riktigt kul; att få se ett gäng glada japaner sjunga "waterloo" är en upplevelse.
Att få höra en tondöv svensk sjunga Bee Gees "stayin alive" i duett med en hes jänkare är däremot säkert också en slags upplevelse -som säkert många av deltagarnahar förträngt (eller gärna skulle vilja ha gjort..) vid det här laget!

Lindy hop är inte direkt stort i Tokyo. Klubbarna är små, kurserna ser rätt så sparsamt belagda ut och danstillfällena förekommer endast på helger. Men det finns i alla fall och människorna är ungefär lika öppna som man är van. Språket kan vara lite av en barriär men förningen är ju rätt så universiell!

Ha det gott, alla!

こんばんは!

Lustiga event och kalla fingrar

Pjuitt Pjuitt! これは火災訓練である!!

Va-fan?

Vaknade av ett rätt fånigt men mycket kraftigt alarm och en röst bölade på japanska ur den något burkiga intern telefonen.

Brandlarmsövning!

"For my own safety" så tassade jag ut ur lägenheten till brandtrappen. Där stod det en japan med en blinkande batong och hjälm och vinkade mig vidare mot trappen (kommer han att stå där när det brinner på riktigt tro..?). Sedan var det bara att knalla ner till entren där det stod en mindre arme av japaner i hjälmar och blinkande västar och delade ut nödproviant i form av vatten och konserver.. Välorganiserat som alltid.

Ja, här finns det regler i massor och mycket få saker verkar ske spontant. Japanerna vill ha minutplanering om något skall göras. Kontroll! Börjar folk tänka själv blir det farligt..

I veckan var vi iväg med vår motarbetspartner till ett sk kundevent där vi stolta skulle presentera vår produkt för potentiella kunder. Med risk för censur bifogar jag här en bild av mina arbetskamrater, Per och Sol-Bong (S.B.) på kontoret.. Vem som är vem får ni räkna ut själva..!

Event-organisatören var som alltid mycket nervös (vi brukar kalla honom 85:an -det är då relaterat till uppskattad IQ-nivå..). Han kom snurrande ett antal gånger på kontoret och blev totalt förvirrad (och om möjligt ännu mer nervös) då vi själva ordnade våra egna biljetter. Det störde det japanska mönstret då normal rutin är att en auktoritet bestämmer och alla följer! Stackars människa!

Det ska nämnas att dessa event är mycket stela och strikta. De sker visst alltid på ett flott hotell. Lite småkul att komma till ett hotell och mötas ev en knallblå Scania drag-bil stående vid ingången!! Annars knallar man omkring begravningsklädd (kostym..), ger gåvor, byter visitkort med bugningar och förväntas sitta och lyssna på långa tal på japanska.

Jag fick hålla min första företagspresentation och tacktal. Lite lurigt att göra det tillsammans med en översättare. Men.. det skulle naturligtvis vara betydligt svårare utan..!

Eventet var väl organiserat. Planering på långa excelark. Japaner överallt (minst 3 gånger fler personal och företagsrepresentanter än kunder). Men så går det i alla fall fel. Reklamfilmen går inte att öppna med mediaspelaren (85:an trycker på alla knappar som finns). Aldrig provat. För få kunder anländer. Grupp A får därmed bara 1 deltagare och grupp B, 12 (de är uppdelade i 2 grupper)! Men det går inte att omfördela -då skulle ju planeringen brytas!! Så en av presentationerna gör jag för 1 person.. skitkul!

Eventet slutar som vanligt (verkar det som) ca 1 - 2 timmar för tidigt. Vi äter middag och drar hem till Tokyo. Hoppas vi fick sälja en massa bilar!!

Kan vara lite skönt att träffa andra människor än arbetskamraterna. Var förra helgen iväg till Kofu Mikuiwa -en climbing spot som ligger ovanför Nagano (där OS gick 1998). Åkte dit med en jänkare Tracy och en bulgar, Konstantin. Tracy har bott här i kanske 6 år och Konstantin i 10 år. Mycket trevliga människor med mycket ödmjukhet och "open mind". De åker ut nästan varje helg så jag passade på att hänga med.

Vi åkte på efter slingriga vägar uppför skogiga och höstglödande berg. Utomhustemperaturen sjönk allteftersom utsikten blev allt mer bländande och när vi nådde toppen nådde kvicksilvret botten kring +1. Detta var klart märkbart då vi klättrade eftersom känseln försvann efter några minuter och det var lätt att falla av.
Det var sportklättring på magmatiska berg som gällde. Allt är bultat här i Japan (säkerhet!!) och gradskalan är den amerikanska. Vi provade som hårdast en 5.12.

Tyvärr började det regna så vi fick avbryta lite tidigt. Tyvärr, igen, så hade jag inte tagit några kort så ni får inte riktigt uppleva bergen i sin riktiga prakt. Men..

Idag har det vart rätt skönt väder här. Ca 20 grader varmt och sol på fm. Imorgon ska det visst regna.

Slutligen, ha det så gott, alla!

Saknar er och har faktiskt haft en hel del hemlängtan i veckan! Det kommer ju och går i cykler och kan nog kanske bero en smula på att jag bokade hem- och återresor för julledigheten. Närmar sig faktiskt. Märktes inte minst på att lediga flygbiljetter till Ö-vik var få och dyra!

Ha det bäst!

Adios!

Kyu 4 med mätt mage

Det är en kort arbetsvecka här i Tokyo. I måndags var det en "national holiday" (som ingen riktigt kunde förklara vad den gick ut på) så även vi invandrare var lediga. I praktiken betyder det att 5 dagars jobb ska göras på 4.. men vi var iaf lediga i Måndags.

Åkte med Nobu (en japan som bott i USA i 9 år och snackar fin engelska) och hans 3 polare med JR Ome (inte Ume'..) line till Mitake för en dags bouldering. För den oinvigde så betyder det ganska svår klättring på låg höjd (det som många gjorde när de var 8-9 år..). Bouldering verkar vara den typ av klättring som just nu är störst i Tokyo.

Nobu menade att antalet klättrande japaner har ökat signifikant det senaste halv-året i Tokyo. Det är tydligen så att de kollektivtänkande japanerna också delar på intressen så om något blir en fluga så gör i princip alla det ett kort tag.. det är väl ifs så även i Sverige men vi är å andra sidan inte 128 miljoner..

Mitake ligger i Tokyo prefektur och Chichibu-Tama-Kai National Park. Tåget tog oss hit utan större missöden. Nobu hade rätt så bra koll -vilket var bra eftersom jag åkt fel både en och annan gång i det snåriga tågnätet. Det är ifs ganska fin information i tågen med små skärmar som visar var man är och är på väg men.. de växlar ganska fort och texten är oftast på japanska och ibland somnar man ju och ibland jobbar man utan att se var man är och ja.. mycket kan hända..!

Men Mitake!

Så skönt att komma ut ett tag! Sköna höstfärger, vatten, berg, skogar och japaner överallt -ja, allt som hör en riktigt naturupplevelse till..!

Klättringen var rätt så skön. Här är det slopers som gäller. Få sprickor utan bara släta stenar. Det märks att japanerna är ganska korta. Räckvidden är inget vidare och dynos verkar populärt. Bouldergraderingen efterliknar bältesystemet som används inom kampsporten; lättast är grad 10 Kyu, hårdast grad 1 (ca 7a). Hårdare än grad 1 går man från s.k. Kyu till Dan-grader. I Dan-sytemet så ökar svårighetsgraden med siffran.. enkelt va?

Här pressas det uppför en grad 4 (kyu).

Glada klätterbrudar!

Sköna klätter-snubbar.

Det var som sagt japaner överallt. De är ett rätt naturälskande folkslag som gärna beger sig ut i det fria -speciellt nu på hösten då naturen är som vackrast.

Fick känna av lite japansk gästfrihet.
Vi satt och käkade lunch bredvid ett sällskap på 8 något äldre japaner som satt och wokade som besatta bakom oss. Då vi ätit klart ropade de på oss och bjöd oss på käk! I japan är det ju mycket oartigt att tacka nej så vi tackade förstås ja och fick oss en ordentlig tallrik med wokat fläsk, bläckfisk, grönsaker och annat gott. Egentligen alldeles för mätt men det var riktigt gott.
Efteråt så gick man fram och tackade, så även jag. Tänkte att jag skulle vara lite extra trevlig och bad om att få ta kort på dem.. ingen bra ide! De sken upp och bjöd en att sitta ner.. wooken brassades på igen, kort togs, stappliga fraser utbyttes på engelsk-japanska, nya tallrikar kom åkande -mer käk.. Mycket mätt nu.. en gubbe hade visst jobbat med Atlas Copco -j-vlar en gemensam punkt.. mer snack ..ännu mer käk ..var f-n fick han alla dessa bläckfiskar från..
Vi satt nog och käkade i 1,5 timme innan det var läge att resa på sig! Det var naturligtvis mycket trevligt men har nog aldrig varit så mätt! Fick nog gå ner minst en grad i klättringen efter det..!

Glada japaner och en mycket mätt svensk..!

Till sist mörknade det i Mitake..

..och vi begav oss tillbaka till Tokyo.
Roppongi har verkligen börjat kännas som "hemma" nu. Man har också liksom börjat vänja sig med att ens lägenhet blir städad 2 gånger i veckan, spa:et i källaren oftast är öppet, att alltid äta ute och att man aldrig behöver öppna ytterdörren själv.. ..känns liksom normalt!

Till sist, Gustaf! Hittade några sköna fors-kajakpaddlare i Mitake. Denna bilden är något för dig att njuta av!!

Ha det gott, alla!

Ja, mata!